I min masteruppsats i folkhälsovetenskap vid Stockholms universitet undersökte jag hur existentiell hälsa har konstruerats i svensk tryckt press. Materialet bestod av 345 artiklar med begreppet publicerade från 2011 till 2025: nyheter, reportage, ledare, debattartiklar, krönikor och insändare. Jag kartlade hur bevakningen växte och gjorde en reflexiv tematisk analys av de 101 artiklar som bidrog i sak till hur begreppet formades.
Ett begrepp utan fast definition
Existentiell hälsa som begrepp har formats i svenska medier utan att ha någon vedertagen definition. Beskrivningarna i materialet liknar varandra utan att vara likadana, men två inslag återkommer nästan alltid: meningsfullhet och en känsla av gemenskap eller sammanhang. Det placerar begreppet nära Aaron Antonovskys begrepp känsla av sammanhang, kasam (Sense of Coherence), där meningsfullheten står bredvid begriplighet och hanterbarhet. Antonovsky nämns sällan, men hans avtryck framträder i många beskrivningar som talar om mening och om känslan att höra till något större än en själv. Folkhälsomyndigheten beskrev i sin slutrapport 2025 existentiell hälsa i termer av ”meningsskapande, relation till sig själv, andra och naturen, en känsla av trygghet och en känsla av att vara en del av något större” (s. 28).
Ett påstående återkommer ofta genom hela materialet: att WHO skulle ha definierat existentiell hälsa utifrån åtta punkter. Någon sådan definition finns inte. Punkterna kommer från WHOQOL-SRPB, en del av WHO:s instrument för mätning av livskvalitet, där de beskriver aspekter av andlighet, religiositet och personlig tro. Genom upprepningar har formuleringar ur ett omdiskuterat mätinstrument kommit att få en auktoritet som saknar stöd i källan.
Frågan om vad begreppet är får praktiska följder. Är existentiell hälsa en egen dimension av hälsan, jämte de fysiska, psykiska och sociala dimensionerna, behöver den egna mål, mått och insatser. Är den i stället något som modererar de andra dimensionerna blir den ett perspektiv som alla ska beakta och ingen ansvarar för. Båda synsätten förekommer i materialet utan att mötas. Inte heller orden har satt sig: år 2025 förde Institutet för språk och folkminnen upp existentiell hållbarhet på sin nyordslista, med en notering om att existentiell hälsa används på liknande sätt.
Från periferin till politiken
Bevakningen av existentiell hälsa växte ungefär tiofalt, från 6 artiklar 2011 till 62 under 2025. De artiklar som bidrog starkt till diskursen växte ännu snabbare, från 2 till 23. Begreppet blev alltså inte bara vanligare; det blev mer omstritt ju närmare politiken det kom.
Utvecklingskurvan är ojämn, och svängningarna sammanfaller med händelser i omvärlden. Valåret 2018 uppmanade frikyrkopastorer politikerna att ta existentiell hälsa på allvar, och samma år kom den första uttryckliga sekulära kritiken av begreppet. Under pandemiåret 2020 verkade ämnet trängas undan av annan folkhälsorapportering. År 2021 kom det tillbaka, nu i det offentliga samtalet om ensamhet, psykisk ohälsa och suicidprevention. Ökningen 2024 och 2025 följde på regeringens uppdrag till Folkhälsomyndigheten i april 2024, myndighetens rapporter och kritiken som kom efter.
Uppdraget kom inte plötsligt. I mer än tio år hade präster, forskare och folkhälsoutvecklare argumenterat för att staten skulle ta ansvar för existentiella perspektiv i folkhälsoarbetet, och 2019 föreslog biskop Fredrik Modéus i en debattartikel uttryckligen att Folkhälsomyndigheten skulle få ett sådant uppdrag. Sett utifrån statsvetaren John Kingdons begrepp Multiple Streams Framework sammanföll ett problem, en lösning och en politisk vilja i ett så kallat policyfönster. Kritiken samlades dock först efter att regeringen hade gett uppdraget, inte före. Den handlade bland annat om att pengarna var bortkastade, att uppdraget gynnade en religiös agenda och att begreppet inte gick att rädda.
Att folkhälsovetenskapen ännu inte har byggt någon teori om existentiell hälsa handlar om struktur snarare än ovilja. En evidensbaserad vetenskaplig disciplin kan inte ta in ett begrepp förrän det går att operationalisera, och dit har forskningen om existentiell hälsa ännu inte nått. Därför arbetas begreppet fram i offentligheten, i politiken och i praktiken.
Vem äger de existentiella frågorna?
I materialet går det inte att tala om existentiell hälsa utan att diskutera gränsen mellan det religiösa och det sekulära. Kritikerna tolkade begreppet som förtäckt religionsutövning, som via offentligt finansierat arbete med en religiös agenda skulle skyfflas in i folkhälsoarbetet bakvägen. Förespråkarna, präster inräknade, betonade tvärtom att existentiell hälsa inte behöver ha någon religiös koppling, ens när de pekade ut trossamfunden som en av flera möjliga arenor. I ett av världens mest sekulariserade länder har existentiell hälsa alltså behövt framträda som icke-religiös för att släppas in i folkhälsodiskursen.
Sekulariseringen används också som förklaring. Flera röster i materialet beskriver en övergång från ett enhetssamhälle med gemensamma värden till en individualism där var och en förväntas hitta sin egen mening, och där ansvaret för att bära livets mening hamnar på den enskilde.
Själva ordvalet säger också något om samtiden. I engelskspråkig litteratur är spiritual health betydligt vanligare än existential health. Att det svenska samtalet har landat i existentiell snarare än andlig kan tolkas som en översättningsstrategi, som håller begreppet på armlängds avstånd från det konfessionella. Vem som äger frågorna, och vad som går förlorat i översättningen, är fortfarande öppet för diskussion.
Det man inte kan benämna
En röd tråd genom materialet är ett konstaterande som görs i vården, i kyrkan och i skolan: människor saknar i allmänhet ord för den existentiella dimensionen av varandet. Vi kan beskriva hur vi mår fysiskt, psykiskt och socialt, men vi kan inte sätta ord på det som tynger oss. En sjukhuspräst jämförde det med att inte kunna läsa och skriva.
Här blir existentiell hälsa en folkhälsofråga. Existentiellt lidande har länge hanterats som något individuellt och kliniskt, i palliativ vård, psykiatri och samtalsstöd. Det nya i debatten är att lidandet beskrivs som socialt betingat, som en sorts existentiell fattigdom som följer i spåren av utanförskap. Om de existentiella resurserna är ojämnt fördelade mellan olika socioekonomiska grupper blir de en fråga om jämlik hälsa. Och den frågan handlar inte bara om ifall de existentiella resurserna är möjliga att stärka, utan om ifall förutsättningarna för att stärka dem finns tillgängliga för alla.
Diagnosen (icke-klinisk) har också en retorisk verkan. Man kan bara sakna ord för något som redan finns, så diskursen om språklöshet behandlar existentiell hälsa som ett verkligt tillstånd som bara väntar på ett namn, inte som en kategori vars existens är ifrågasatt.
I materialet framstår språklösheten som det största hindret för att begreppet ska få fäste hos människor, eftersom man inte kan ta till sig det man inte kan benämna. Om det stämmer handlar nästa steg mindre om definitioner och mer om att bygga ett användbart språk. De som arbetar med existentiella frågor var påfallande eniga om formerna för praktiken, som samtalskort, samtal i grupp och reflekterande övningar, trots att de till synes inte var eniga om vad existentiell hälsa är.
Min hållning
Kritiken mot existentiell hälsa har framlagts på goda grunder. Ett begrepp utan avgränsning betyder ingenting. Utan vedertagna mått och mätmetoder går det inte att skilja en insats som fungerar från en som bara känns bra, och skattepengar bör inte gå till insatser som inte är möjliga att avgränsa. Dessutom finns här två risker: att vanliga livsproblem görs till hälsoproblem och att religiös praktik tar plats i folkhälsoarbetet utan att det är uttalat.
Uppsatsen motbevisar inte kritiken, men den ger avsaknaden av definition en annan förklaring. För att tala med sociologerna Berger och Luckmann befinner sig existentiell hälsa i en pågående externalisering: arbetsdefinitioner läggs fram offentligt, prövas och ifrågasätts, och ur dem kan ett stabilare begrepp så småningom växa fram. Spridningen är alltså inte ett tecken på att begreppet är tomt, utan på att det fortfarande är under bildande.
Jag finner existentiella och salutogena perspektiv på hälsa övertygande men är metodologiskt försiktig med påståenden om att begreppet redan skulle beskriva ett tydligt avgränsat fenomen. Därför menar jag att det är ovetenskapligt att avfärda existentiell hälsa på förhand och lika ovetenskapligt att behandla begreppet som färdigt.
Sommaren 2026 kallades satsningen på existentiell hälsa för kvacksalveri, och jag kommenterade kritiken i en nyhetsartikel i Dagens Nyheter. I Svenska Dagbladet debatterade jag sedan med tidigare statsepidemiologen Magnus Gisslén, vilket förde begreppets utveckling framåt. Texterna finns nedan tillsammans med uppsatsen, andras inlägg och mediernas rapportering. Mer om vem jag är finns under Om mig.